Det ligger kanske i sakens natur att politik attraherar maktmänniskor.
Partipiskan viner, när flocken ska hållas samlad för att man inte ska lämna någon blotta i maktkampen.
Då kan det vara gott att läsa vad Fabian Månsson, en av socialdemokraternas pionjärer skrev:
"Riktig enighet finns bara på idiotanstalterna och kyrkogårdarna. Överallt där det finns liv, sprudlande känslor, tänkande hjärnor och varma, för medmänniskors nöd vurmande hjärtan, där är det och har alltid varit och skall guskelov alltid bli oenighet".

Tänker på hur det var idag för ett år sedan.
Dagen innan hade vi kommit hem från ett tvåveckors besök i Malawi i södra Afrika.
Hemfärden var trasslig. Vi skulle byta plan i Nairobi. Fick sitta sex timmar i en stekhet lounge och vänta på att KLMs DC 10 skulle avgå till Amsterdam. Incheckningen gick långsamt, en nitisk holländsk kontrollant granskade varje pass med lupp. Så några oändliga timmar i en lika stekhet avgångshall. Sedan fick vi besked att något var fel på planet, varpå vi förflyttades till ett hotell inne i staden - en av Afrikas fattigaste och hårdaste miljöer, en mångmiljonstad där man inte bör gå ut efter mörkrets inbrott.
Så på morgonen en perfekt flight med Kenya Airways splitternya 767 till Amsterdam och vidare hem utan problem. Men vi var ganska möra.
På eftermiddagen nästa dag var det möte med jubileumskommittén i Kommunens paviljong. När vi bänkat oss gav någon en lätt osammanhängande berättelse om en flygolycka i New York. Jag fattade ingenting. Hemma slog jag på TV och fick se hur ett som jag uppfattade litet plan slog in i World Trade Center. Det var bilden som sedan skulle rulla oavbrutet hela kvällen och flera dagar till.
Vi kunde inte låta bli att undra över om den noggranna incheckningen i Nairobi var ett förebud? Hade de föraningar?

I november var vi på släktträff i Washington DC. Upplevde verkligen hur amerikanen i gemen hade skakats.
Man kan jämföra med Estoniakatastrofen här hemma, med skillnaden att här hade nationens symboler träffats och förstörts och många tusen fler människor omkommit. På alla hus och alla bilar vajade stjärnbaneret. Människor frågade: Varför hatar världen oss? och förstod ingenting. Samtidigt var det gripande att se hur sorgen hade träffat och drabbat alla människor!. Att se hur stora världshändelser drabbar enskilda människor i deras liv. Att se hur amerikanerna är känslosamma och lever ut sina känslor som vi reserverade svenskar ofta saknar förmåga till.

Nu ett år senare är det viktigt att se med balans på händelsen och inte som Bush använda den överlägsna styrkan till att slå mot ett helt folk i Irak, även om Saddam är en ärkeskurk. Och framförallt inte sluta förbund med odemokratiska och förtryckande krafter
och därigenom svika de demokratiska ideal, som ändå genomsyrar flertalet amerikaner. Och inte dra alla muslimer över en kam. Lika lite som man kan fördöma alla tyskar efter nazismens förbrytelser eller Baader-Meinhofs terrorism.

Om två dagar är det 09-11. Fick ett mail idag från vår amerikanska släkt med en länk till America-online, där man kan tända ett ljus på webben för att hedra dem som dog, skadades eller saknas.
Vår virtuella verklighet sprider sig. Tyvärr kom jag inte in på AOL Memorial, som sidan heter, man måste vara medlem, tydligen